Oidipus och jag

Jag hade stött på historien om Oidipus innan jag läste den för våra svensklektioner eftersom den refereras till i en låt jag tycker om. Då tänkte jag inte så mycket på den men när jag sedan skulle börja läsa den så hade jag en ganska positiv attityd mot Sofokles pjäs. Det enda jag tyckte kunde vara lite jobbigt var att det var just en pjäs, och eftersom jag aldrig läst en sådan (vad jag vet) så var jag osäker på hur den skulle vara. Men när jag började komma in i den, vilket gick ganska snabbt, så var det inga problem. Jag tyckte om hur dialogerna var innehållsrika och så uttänkta, man kom väldigt kvickt in i handlingen och slapp förspel som så många andra historier och böcker har där karaktärer ska presenteras och byggas upp. I Oidipus behövdes det inte riktigt, den flöt på bra. Det ända jag tyckte var lite konstigt var hur personerna ibland reagerade, speciellt mot slutet när sanningen kommer fram. Det verkade bara vara lite för hastigt avslutat utan att förklara mer om konsekvenser. Men väldigt dramatiskt var det, och jag har inga problem alls med att jag behövde läsa den.