3 nya ord

Tvåvingad solfjäder - Djuret som flyger med vingar som liknar solfjädrar
Rotäpple - En frukt/grönsak som mannen med glasögon visar, en lång rot med ett "äpple" i slutet
Spiralboule - Spelet som mannen spelar med de äldre

Ankomstens symbol

Jag funderade över bilden där mannen kommer med båten till staden och man får se dess skyline. Den påminner väldigt mycket om New Yorks skyline, Empire State Building finns till och med där (i alla fall en väldigt liknande byggnad). Det finns även en (två) staty som välkomnar dem på båten, som frihetsgudinnan i New York. Men det är ändå inte New York, statyn är inte frihetsgudinnan och det finns en massa saker som inte stämmer. Det kan vara så som Vidar spekulerade, att flera civilisationer kommit med sina kulturer och sin arkitektur. Det kan även vara så att författaren ville inge en speciell känsla som vi förknippar med U.S.A. när vi såg bilden.

Jag trodde, från början, att boken skulle handla om en man som kommer till U.S.A. som skulle vara ett främmande land för honom. Han skulle vara förvirrad över den nya kulturen och behöva anpassa sig. Detta var ju också vad som hände, ända skillnaden var bara att han inte kom till U.S.A., utan ett helt främmande och påhittat land/stad. En anledning till detta som jag tänkte på var att vem som än läste boken skulle nte kunna känna igen det nya landet och alla skulle därmed få samma känsla. Ifall mannen kommit till U.S.A. skulle inte amerikaner eller så många från andra västländer få den känslan eftersom de känner igen kulturen och städerna från U.S.A. Nu sitter alla i samma båt som mannen i historien vilket jag tycker stärker relationen mellan läsaren och huvudkaraktären.

Ikaros and the Wise Men

Den som fick mig att fundera mest var den tecknade filmen vi såg och inte någon av dikterna, kanske för att jag är en mer visuell person än auditiv, men den fångade i alla fall min uppmärksamhet. Jag tolkade, som många andra säkert, att budskapet i filmen var att för någon sorts frihet, att man skulle tänka själv och inte vara fast i reglerna. Sedan började jag tänka på var och när filmen var gjord : Sovjetunionen under 70-talet. Sovjetunionen var, vad jag vet, emot fritt tänkande och den sortens frihet som filmen visar, och därför tyckte jag det var konstigt att en sådan film kom fram därifrån. Blev filmen förbjuden eller lät de den finnas ändå?
     I vilket fall så tycker jag filmen visade hopp om att allt inte är fördömt trots att man misslyckas gång på gång och att man måste våga misslyckas för att utvecklas.

Oidipus och jag

Jag hade stött på historien om Oidipus innan jag läste den för våra svensklektioner eftersom den refereras till i en låt jag tycker om. Då tänkte jag inte så mycket på den men när jag sedan skulle börja läsa den så hade jag en ganska positiv attityd mot Sofokles pjäs. Det enda jag tyckte kunde vara lite jobbigt var att det var just en pjäs, och eftersom jag aldrig läst en sådan (vad jag vet) så var jag osäker på hur den skulle vara. Men när jag började komma in i den, vilket gick ganska snabbt, så var det inga problem. Jag tyckte om hur dialogerna var innehållsrika och så uttänkta, man kom väldigt kvickt in i handlingen och slapp förspel som så många andra historier och böcker har där karaktärer ska presenteras och byggas upp. I Oidipus behövdes det inte riktigt, den flöt på bra. Det ända jag tyckte var lite konstigt var hur personerna ibland reagerade, speciellt mot slutet när sanningen kommer fram. Det verkade bara vara lite för hastigt avslutat utan att förklara mer om konsekvenser. Men väldigt dramatiskt var det, och jag har inga problem alls med att jag behövde läsa den.

Medea och Jason... Jason eller Medea?

Jag måste hålla med Medea i hennes ilska mot Jason när han lämnat henne och deras barn för att gifta sig med en kvinna högre stationerad i hierarkin. Han förklarar att han gör det för barnens skull så att de ska få ett bättre liv och det kanske skulle vara någorlunda acceptabelt i den kultur och tid de levde i... Kanske...
Det verkar dock bara vara en självisk akt för att få högre makt och inflytande medans hans förra fru Medea lämnas kvar under honom. Att hon sedan hotar livet på kungen och andra är väl förståelse till en viss grad men en överdrift. Hon blir ju trots allt övergiven och sedan också landsförvisad, därför kan jag bara hålla med Medea.

Böcker från Babel

Förra onsdagen var vi och kollade på en Babelinspelning med klassen där vi fick lyssna till Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell när de bl.a. diskuterade sina nya böcker. Jonas Hassen Khemiris bok,
"Jag ringer mina bröder", handlade om en kille med utländsk bakgrund som bodde i Sverige och den utspelade sig efter självmordsattentatet i Stockholm 2011. Jonas Gardells bok, "Torka aldrig tårar utan handskar", handlade om riktiga händelser som utspelade sig under 80-talet i Sverige när AIDS-viruset utbröt bland homosexuella. Från vad jag förstod så berättade den om Jonas Gardells kompisar som var homosexuella och dog av AIDS. Den skulle ge vedergällning åt de som dött och blivit nertryckta av världen runt om och ta fram denna mörka tid som blivit glömd.

Om jag fick välja en av dessa böcker att läsa skulle jag nog välja Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar", inte eftersom jag inte tycker om Khemiris skrivande, för det gör jag, utan för att ämnet som Gardell skriver om intresserar mig mer. Det kanske är för att jag älskar att läsa om historia, speciellt 1900-talets historia, kanske för att Gardell var så känslosam när han berättade om sin bok, kanske för att jag tyckte om en av Gardells tidigare böcker, "En komikers uppväxt", eller kanske för att det känns som att jag läst så många böcker som liknar Khemiris tidigare. Kanske tack vare alla dessa saker.

Men "Torka aldrig tårar utan handskar" tilltalade mig alltså mest och om vi inte läser den i skolan kanske jag till och med köper den själv för att läsa på fritiden, vilket jag väldigt sällan gör.

" "

När vi väntade på att teatern utan titel skulle börja så kände jag att jag inte alls hade höga förväntningar för vad jag skulle uppleva, det fanns i stort sätt ingen scenografi alls och att man tvingats dit av skolan hjälpte inte till. Men, till min stora glädje, så visade det sig att enmansteatern av Ardalan Esmaili var en av de mest intressanta och gripande teatrarna jag sett, inte för att jag varit på särskilt många. Han var helt säker i sitt framförande och jag märkte inte ens när han började teatern, utan det kändes mer som om vi var med hela tiden och att han berättade för oss, vilket var väldigt bra. Mitt ända klagomål var att det var lite "simpel" humor ibland och det kändes lite löjligt, men det påverkade inte hur mycket jag tyckte om den. En av de starkaste "scenerna" som jag bär med mig var precis vid slutet när han sa att hans gamla vän sprungit ut och dött på de svenska minfälten, det var som ett slag i ansiktet och fastnade långt efter att teatern slutat. Jag tror att anledningen till det var att det blev som en anklagelse nästan och man kände sig lite skyldig, det var väldigt effektivt. Jag gick ifrån teatern med ett mycket gladare, fast lite bekymrat, humör en när jag gått in.