måndag 24 september 2012

" "

När vi väntade på att teatern utan titel skulle börja så kände jag att jag inte alls hade höga förväntningar för vad jag skulle uppleva, det fanns i stort sätt ingen scenografi alls och att man tvingats dit av skolan hjälpte inte till. Men, till min stora glädje, så visade det sig att enmansteatern av Ardalan Esmaili var en av de mest intressanta och gripande teatrarna jag sett, inte för att jag varit på särskilt många. Han var helt säker i sitt framförande och jag märkte inte ens när han började teatern, utan det kändes mer som om vi var med hela tiden och att han berättade för oss, vilket var väldigt bra. Mitt ända klagomål var att det var lite "simpel" humor ibland och det kändes lite löjligt, men det påverkade inte hur mycket jag tyckte om den. En av de starkaste "scenerna" som jag bär med mig var precis vid slutet när han sa att hans gamla vän sprungit ut och dött på de svenska minfälten, det var som ett slag i ansiktet och fastnade långt efter att teatern slutat. Jag tror att anledningen till det var att det blev som en anklagelse nästan och man kände sig lite skyldig, det var väldigt effektivt. Jag gick ifrån teatern med ett mycket gladare, fast lite bekymrat, humör en när jag gått in.

1 kommentar:

  1. Ingen scenografi och tingad av skolan - nej, han hade motlut, Ardalan Esmaili. Men han lyckades fånga dig :) jag kände precis som du, att jag gick ut från föreställningen både gladare och mer bekymrad än jag gick in till den... Vad en bra föreställning kan göra!

    SvaraRadera